Usability avsnitt 3 : Kampen om arbetsmiljön

LO’s insikt om arbetsmiljöns brister gav upphov till en intensiv aktivitet inom den svenska arbetarrörelsen, vilket på mitten av 70-talet konkret resulterade i en ny arbetsmiljölag 1978 - AML - och en lag om medbestämmande i arbetslivet 1976 - MBL. De nya lagarna gav en mycket bred definition av begreppet arbetsmiljö som omfattade såväl fysiska som psykosociala frågor. De anställdas möjlighet till inflytande över frågor som påverkade arbetsmiljön lagstadgades.

På arbetsplatserna skedde en massiv utbildning av fackföreningsrepresentanter som skulle axla det nya ansvaret att företräda alla anställda i frågor som hade att göra med arbetsmiljöns utformning. Byggbranschen och främst arkitekter blev starkt påverkade av detta i sitt arbete eftersom de nu inte bara hade en beställare och en byggnadsentreprenör att föra diskussioner med utan nu också ett antal representanter för de fackföreningar som företrädde de anställda.

På Tekniska högskolan i Stockholm startade ett antal unga arkitekturforskare Arbetsmiljögruppen. De skulle inrikta sig mot vad de kallade ”enpartsforskning” där man nu skulle ställa forskningen i arbetarnas tjänst i motsats till vad man menade var tidigare praxis då forskningen helt skett på arbetsgivarnas villkor.

Många praktiserande arkitektkontor utvecklade nya tekniker för att samverka med de anställda i designarbetet. Jag var själv anställd på ett större kontor som ritade anläggningar för Volvo och andra stora industrier i Västsverige. Tron var stark på att en kombination av avancerat programarbete och bidrag från brukarna ”på golvet” skulle ge bra anläggningar som alla skulle bli tillfredsställda med. Den äldre kadern av arkitekter och ingenjörer hade svårt att förstå hur skrivna dokument och bidrag från amatörer skulle kunna tillföra den arkitektoniska gestaltningen något värdefullt. Som ung arkitekt med tro på dessa nya idéer fick jag därför näst intill fria händer att utveckla programmerings- och designmetoder för kontorets räkning som jag sedan tillsammans med mina kollegor kunde applicera i ett antal stora industriprojekt.

Den förhärskande meningen var att anställda var en resurs som visste hur arbetet gick till på golvet och att de därför bättre än både chefer och arkitekter kunde avgöra vad som var ändamålsenligt. Det låg i allas intresse att tillvarata denna kunskap för att få en så bra byggnad som möjligt för de investerade pengarna. Det fanns också en gryende medvetenhet, som stöddes i forskningen, om att medbestämmande i sig var en kvalitet som gjorde de anställda med benägna att arbeta lojalt för företaget och gjorde dem mer positivt inställda till de lösningar man kom fram till.

Även detta var emellertid kontroversiellt eftersom forskning också visade att medbestämmande var något som gav mersmak, vilket innebar att de anställda som deltagit i sådana aktiviteter gärna ansåg att man, även fortsättningsvis, skulle bli lyssnande till även i andra frågor. Detta kunde upplevas som hotande både av företagsledningen och fackförbunden som gärna såg medbestämmandet som en aktivitet mellan ”parterna” i formaliserade samråd. Den andra kritiken kom från mer radikala grupper bland främst forskare som menade att medbestämmandet i den form som stadgades i lagen bara var till för att manipulera de anställda att bli mer lojala mot företaget.

Sammanfattningsvis kan man säga att tolkningen av usability fortfarande hade en stark fokusering mot efficiency, dvs. man samverkade med de anställda mycket därför att det var ett effektivt sätt att få information till designprocessen och för att byggnaden skulle fungera på ett effektivare sätt. Vad som var relativt nytt var att man blivit medveten om att arbetsplatsbyggnader hade ett syfte utöver att vara ett klimat och inbrottsskydd med tillräckliga dimensioner. Man började tänka i termer av effectiveness i form av bättre utformad arbetsmiljö, men också mer ändamålsenliga arbetslokaler som bättre skulle stödja verksamheten. Det var ju precis det som man menade att de anställda hade en unik kunskap om. Man hade också en gryende insikt om att själva deltagandet kunde skapa tillfredsställelse i sig med arbetsmiljön. Komponenten satisfaction hade gjort sitt inträde i tänkandet, både genom att man ansåg att man blev mer tillfredsställd om lokalerna var ändamålsenliga i sin utformning så man kunde göra jobbet bra, och att man blev mer tillfredsställd med det man deltagit i utformningen av. Fortfarande var emellertid allt fokus inriktat mot byggnadens fysiska utformning.
Aktörerna i utformningen av arbetsplatser var på mitten och slutet av 70-talet de anställdas representanter från den aktuella fackföreningen och som motpart fanns ofta en arkitekt. Den verksamhet som beställt byggnaden hade oftast en arkitekt som sin representant och denne förhandlade direkt med de anställdas representant. I vissa sammanhang hade s.k. löntagarkonsulter anlitats som de anställdas experter, men detta förekom sällan i byggprojekt. Det bör sägas att normalfallet vid den här tiden var att beställaren av byggnaden också var det företag som sedan skulle använda byggnaden. Det intressanta är att byggnadsentreprenörerna närmast totalt förlorat sin inflytelserika roll. Kanske beroende på att man nu började se vad byggbranschens effektivitetssträvan och begränsade uppfattning av nytta gjort för både vår boendemiljö och vår arbetsmiljö. Sättet att bedriva dialog på var formell och kan närmast beskrivas som en förhandling mellan två parter, där de anställda sökte få en högre standard medan arkitekten sökte hitta en, som man menade, mer ändamålsenlig och korrekt nivå på miljöns kvaliteter. Tyngdpunkten i designprocessen låg fortfarande på byggnadens utformning men målet var nu att den skulle ha kvaliteter utöver de mest grundläggande. Definitionen av en bra byggnad hade nu utökats med kraven på god arbetsmiljö. I de mest formella processerna agerade aktörerna utifrån maktperspektiv där man använde den tillgängliga lagstiftningen för att lösa skiljaktigheter.[1] Strävan från mer framsynta konsulter och forskare var att ta fram designmetoder och beslutsprocesser där man mer kunde arbeta i team där synen på vad som var bra var gemensam. I detta sammanhang introducerades mängder av pedagogiska hjälpmedel, handböcker, metoder för simulering och illustration mm. Det viktigaste dokumentet var emellertid programmet. Det var programmet som var det egentliga resultatet av samrådet. Hade man enats om programmet så hade man enats om huset ansåg man. Samtidigt som programmet skulle vara så stringent att det fastlade alla ingående komponenter och kvaliteter, fick det inte styra den följande gestaltningen av byggnaden. Senare erfarenheter skulle ju visa att detta var en något rationalistisk, för att inte säga idealistisk syn. Vid den tidpunkten med relativt låg förändringstakt i företagen och samhället var bristerna i detta synsätt emellertid inte så uppenbara.

Nästa avsnitt kommer jag att ägna åt synen på programarbete på 70-talet och därmed skillnaden mellan användbarhet (usability) och funktionalitet.


[1] Jan Åke Granath, Göran Lindahl, Saddek Rehal, 1996. From Empowerment to EnablementPaper published in Logistik & Arbeit, June 1996