Strävan att göra något som blir bra[i] har genomsyrat forskning och praktik kring arbetsplatsutformning allt sedan 60-talet och förmodligen även tidigare. Det som är knepigt är att man inte alltid har haft samma uppfattning om vad som är bra, för vem och nästan aldrig varit eniga om huruvida resultatet blev bra eller inte. Det som är riktigt problematiskt är att det, trots alla goda ambitioner, all forskning, alla handböcker och regelverk och alla mer eller mindre rationella metoder som stått till förfogande, ofta inte blivit så bra som man skulle ha önskat. Det kan tyckas kategoriskt att säga så, men ser man det från företagets, beställarens, verksamhetens, medarbetarnas, brukarnas, kärnverksamhetens – eller vilken beteckning som varit mode just då – utgångspunkt så finns det mängder av forskning och erfarenhet som visar att även de mest upphöjda och prisbelönta byggnader inte varit så bra som man borde kunna begära.Eftersom skälet till att jag skriver den här tillbakablicken främst är att sätta in dagens forskning kring Usability i ett historiskt perspektiv tänker jag använda definitionen av usability som en röd tråd genom hela framställningen. Den officiella definitionen av Usability lyder som följer:
The extent to which a product can be used by specified users to achieve
specified goals with effectiveness, efficiency and satisfaction in a specified context of use [ISO 9241-11].
Vi har ett lite problem i svenskan eftersom vi gärna använder samma ord för både effectiveness och efficiency. Effectiveness har att göra med vilken effekt något har, d.v.s. huruvida någonting verkligen resulterar i det man har avsett med handlingen. Man kanske kan översätta det med ändamålsenlighet. Efficiency å andra sidan handlar om det man hos maskiner kallar verkningsgrad, dvs. att få ut så mycket som möjligt av så liten uppoffring som möjligt. Om man skall visa på skillnaden mellan de två begreppen på ett lite enklare sätt kan man säga att effectiveness handlar om att göra rätt saker, medan efficiency mer handlar om att göra saker rätt, även de som inte är helt rätt saker. Satisfaction kan närmast översättas med tillfredsställelse.
En annan indelning som kommer att följa med genom delar av artiklarna är hämtad från en artikel jag och några kollegor skrev för ett antal år sedan för den tyska tidskriften Logistik und Arbeit. Artikelns namn är From Empowerment to Enablement och behandlar hur designprocessen, och då främst relationen mellan aktörerna, förändrats från 60-talet och framåt. Där behandlas hur designprocessen förändrats med avseende på ett antal komponenter nämligen; 1) aktörerna, 2) sättet att föra dialog, 3) tyngdpunkt i designprocessen, 4) målet med designarbetet, 5) aktörernas roller, 6) sammanhanget och slutligen 7) vilka designmetoder man använde.
Låt oss återvända till ett sent sextiotal. Millionprogrammet för bostäder började ebba ut och följderna av ett årtionde av snabbt, billigt och framför allt mycket byggande började märkas. Arbetsplatsbyggnader, speciellt inom industrin, kännetecknades av honnörsorden, generalitet och flexibilitet, vilket i verkligheten genererade byggnader som var i det närmaste oanvändbara om man ställde några som helst krav på arbetsmiljö, eller på något sätt förändrade produktionsprinciperna.[ii] Samma filosofi där man förespråkade stora spännvidder och s.k. generella tekniska lösningar fick inträde inom kontorsbyggandet när vi importerade de tyska ”Bürålandschaft” till Sverige där Volvos nya huvudkontor i Torslanda blev ett av de mest kända tillskotten. Det goda med landskapskontoren är att vi troligen aldrig hade kommit så långt inom forskning och utveckling av kontorsmiljö i Sverige om inte dessa nya kontor hade uppvisat så grava brister; brister som aldrig hade blivit observerade eller fått så allvarliga konsekvenser i de tidigare ganska lättkontrollerade kontorsmiljöer som de enskilda kontorsrummen in
nebar. Det lysande undantaget från detta förenklat rationella tänkande, både i Sverige och internationellt, var Volvos sammansättningsfabrik i Kalmar[iii] där Per Gyllenhammar hävdade idéer om att även industriarbete borde ha arbetsmiljökvaliteter och att en industribyggnad skulle spegla det sätt man producerade på; detta i skarp kontrast till de gängse ”skokartonger som man rullade plåt omkring”, som min förste arkitektchef Alf Valentin kallade dem vid ett tillfälle.Ungefär samtidigt presenterade sociologiprofessorn Bertil Gardell en rapport för LO där han visade på hur oerhört dålig den fysiska och psykosociala arbetsmiljön var på svenska arbetsplatser och framför allt vilka konsekvenser detta fick på människor. Även LO fick en del av kritiken för att man huvudsakligen satsat på löneförmåner och i stort sett negligerat såväl fysiska som psykosociala frågor i avtalsarbetet med arbetsgivarna.
Detta var avstampen till ett årtionde av arbetsmiljöarbete som var den fråga som kom att prägla stor del av 70-talet.
Rationalitet var modeordet framför andra på sent sextio- och tidigt sjuttiotal. Allt onödigt skulle rationaliseras bort eller inte komma ifråga. Som onödigt räknades, allt som inte hade en direkt roll i produktionen i ett företag och kunde ge en rimlig förräntning på kort sikt, som växter, färger, konst, estetik, fönster och andra kvaliteter som vi människor kanske skulle ha uppskattat. Effektivitet var synonymt med rationalitet och det kanske är från den här tiden som vårt språks torftighet och oförmåga att skilja mellan efficiency och effectiveness kommer. Det rationella var inte bara medlet utan också målet med produktionen. Man hade mycket svårt att inse att något som utfördes på ett rationellt sätt dvs. utfördes så effektivt som möjligt inte också skulle resultera i de avsedda målen. Efficiency och effectiveness blev synonymer i den svenska tankevärlden under den här tiden.
Inom byggbranschen yttrade detta sig i att tidsstudier infördes på byggarbetsplatsen och programmering blev lösningen på hur man i designarbetet skulle kunna försäkra sig om att man verkligen fick en byggnad som blev ändamålsenlig. Man rationaliserade designprocessen till ett antal diskreta skeden – Analys, Syntes och Utförande, som följde på varandra och resulterade i en färdig byggnad, varefter brukandet vidtog. Att få arkitekter och byggare, ens när dessa tankar var som populärast, arbetade på detta lineära sätt var uppenbart för de flesta, men problemet var att många försökte anpassa sig till detta artificiella arbetssätt eftersom det ansågs vara det mest ”rationella” vid den tiden.[iv]
Sammanfattningsvis kan man säga att strävan att utforma bra byggnader under 60-talet och tidiga 70-talet fokuserades nästan uteslutande kring det man betecknar som efficiency, och då främst i byggprocessen. Effectiveness mättes främst i termer av resultat för byggsektorn med övertygelsen att rationella metoder automatiskt borgade för bra byggnader. Innebörden av begreppet satisfaction var tämligen diffust vid den här tiden och om man tvingades definiera begreppet så sågs arbetsbyggnaders nytta främst som skydd mot väder och vind samt intrång och att de skulle ha tillräcklig yta och spännvidd.
I designarbetet skulle bra byggnader uppnås genom goda programmeringsmetoder, strukturerade lokalprogram och en designprocess klart uppdelad i skeden. I produktionsledet var tidsstudier, standardisering, enkelhet och rationella byggmetoder de främsta medlen att uppnå det avsedda resultatet.
Byggprocessens huvudsakliga aktörer var beställare och byggare, dialogen var formell och styrd av procedurer, tyngdpunkten i designprocessen var att rita byggnader som var enkla och billiga att bygga och det huvudsakliga målet var kostnadseffektivitet. Aktörernas roller kan betecknas som professionell med en klar hierarki där byggarnas effektivitetsargument hade högst status. Det sammanhang detta skedde i var ett arv från 60-talets miljonprogram där man nu kunde använda sina erfarenheter av effektivt byggande inte bara på bostäder utan också inom arbetslivet. Problemen med kvaliteten i miljonprogrammet hade inte ännu blivit besvärande tydliga och insikten om den dåliga fysiska och psykosociala arbetsmiljöns konsekvenser hade inte nått byggbranschen ännu. Metodmässigt försökte man forma designarbetet utifrån rationalistiska och ibland produktionsidealistiska idéer om hur det borde vara snarare än hur kreativt arbete faktiskt går till.
Nästa avsnitt kommer att behandla hur nya tankar kring kvalitet i arbetslivet och de anställdas arbetsförhållande gör intrång och påverkar byggprocessen och synen på vad som är bra byggnader och hur man åstadkommer dessa.
[i] Bra är ett vagt ord i sammanhanget, men medvetet valt. Artiklarna kommer att behandla det som på engelska betecknas med begreppet Usability – som enkelt översätts med det svenska ordet användbarhet - och på ett mer klart sätt definierar vad som avses med bra.[ii] Granath, Jan Åke, 1986. Produktionsteknik och rumslig gestaltning. Chalmers tekniska högskola, IACTH 1986:6. Sid. 43.[iii] Granath, Jan Åke, 1998. From Torslanda to Uddevalla via Kalmar : A journey in production practice in Volvo. Speach delivered at Seminário Internacional Reestruturação Produtiva, Flexibilidade do Trabalho e Novas Competências Profissionais COPPE/UFRJ, Rio de Janeiro, Brasil 24-25 agosto de 1998.[iv] Se Granath, Jan Åke, 1991. Architecture, Technology and Human Factors: Design in a socio-technical context. Chalmers tekniska högskola. Kap.1.3. sid. 93.
No comments:
Post a Comment