På den här webbplatsen kommer jag att skriva ned tankar och tips om hur man utformar en bra arbetsplats. Framför allt om arbetsmiljö på kontor. Det kommer att handla mycket om kreativitet, lärande, kommunikation och att trivas på jobbet, men också om hur du som företagare kan ta hjälp av dina medarbetare för att utveckla företagets arbetsmiljö och arbetsklimat och hur du som medarbetare kan medverka i och bidra till företagets förändringsarbete. Jag kommer också att visa hur arbetsmiljön kan bidra till företagets framgång och lönsamhet och hur riskabelt det är att jaga kostnader i stället för att fokusera på att öka värdena i företaget. Jag gör tillbakablickar på det som varit, vilda gissningar om framtiden och utblickar till andra länder, samt skriver en del om teori och filosofi kring utformning av arbetsmiljöer, men mest om praktiskt arbete med förändring och en del exempel på hur man kan göra.

Wednesday, April 9, 2008

I Sverige skall man bara forska om det man redan är överens om är sant

Även om jag är pensionär måste jag reagera på regeringens förslag till ny organisation av forskningen i Sverige så det får bli ett litet avbrott i serien om Usability.

Alla som varit aktiva forskare vet att forskningen under de senaste decennierna blivit allt mer centralstyrd och politiskt opportunistisk. Ett av skälen till att jag aldrig saknar ett i sig mycket inspirerande arbete som forskare och lärare på högskolan är det faktum att politisk och ekonomisk styrning och intern politik tog i anspråk alltför stor del av den kreativitet som skulle ha kunnat användas till att producera ny kunskap.

Jag vet vad jag talar om. Som ung forskare deltog jag i projektet Framtida Järnverk som byggde på den nästan pensionerade (dom är ofta pensionerade eller nästan pensionerade, dom som vågar komma med idéer mot strömmen) professorn Sven Eketorps nya processer för järnframställning som skulle göra småskalig stålproduktion lönsam. Det har var på det sena sjutiotalet när bruk efter bruk lades ned med allt vad det medförde av ekonomisk och social misär i gamla bruksorter. Projektet var genialt och rönte stort intresse utomlands, men lades ned påskyndat av den svenska stålindustrin som just gjort miljardinvesteringar i gammal teknik i form av Stålverk 80 och andra storskaliga lösningar.

Under åttiotalet var jag en i gruppen som utvecklade ett nytt produktionssystem för Volvo i Uddevalla som inte bara kunde producera bättre kvalitet på ett effektivare sätt, men också erbjöd en värdig, fysiskt tillfredsställande och lärande arbetssituation för bilbyggare. Troligen har aldrig den internationella bilindustrin upplevt ett större hot än Uddevallafabriken var mot allt man ansåg rätt och riktigt och som man praktiserat i den närmaste oförändrat alltsedan Henry Fords dagar.

Otaliga är också de uppfinningar från de tekniska högskolorna som köpts upp av industrin för att gömmas undan eftersom de ”kom för tidigt” dvs. innan den gamla tekniken var avskriven.

Under tidigt åttiotal finansierades arbetsmiljöforskningen via ett eget forskningsråd Arbetsmiljöfonden. Visst var den politiskt styrd genom att arbetsgivarorganisationerna och LO hade 50/50 röstetal med ordföranden från LO som hade utslagsröst. Det var ändå en diskussion om vad som var värt att satsa på och det var inte så enkelt på den tiden att gränsen alltid gick mellan LO och SAF eftersom SAFs egen forskning inom området ofta var mer radikal under sjuttiotalet än den som bedrevs av LO. Dessutom kunde man vända sig till ett antal andra forskningsråd med sina idéer om det inte föll i god jord hos den man först sökte hos.

Den fria arbetsmiljöforskningen blev emellertid för obekväm för statsmakterna då man ofta kom fram till resultat som inte överensstämde med den överenskomna sanningen i samhället. Det mest tydliga fallet var när en hel forskargrupp på KTH lades ned på grund av indragna medel för att forskarna privat engagerat sig för Algotssömmerskornas kamp om att få omvandla den nedläggningshotade norrländska fabriken till ett löntagarägt företag. LO var emot detta på den tiden. Motiveringen från LOs representanter i forskningsrådet var att forskarna inte delade arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Den långsiktiga lösningen för den dåvarande regeringen var att centralisera alla forskningsmedel inom arbetsmiljöområdet till det nybildade Arbetslivsinstitutet. Där kunde man anställa forskare och professorer som säkert delade arbetarrörelsens värderingar och fick på så sätt kontroll över arbetslivsforskningen i landet. Givetvis framställdes detta som en massiv satsning på arbetsmiljöfrågorna, men det blev i det närmaste omöjligt för forskare på universitet och högskolor att få pengar till arbetsmiljöforskning eftersom merparten gick till de mer betrodda forskarna på Arbetslivsinstitutet. Nu var många av dessa forskare mycket kompetenta och kom fram till många utmärkta forskningsresultat. Inte var de så villiga att bli styrda heller, men det är ju inte statsmakternas förtjänst. Det var därför med både gillande och beklagande jag fann att en av den borgerliga regeringens första åtgärder var att lägga ned ALI, delvis av samma skäl som de bildades, dvs. viljan till politisk styrning.

I en artikel i Ny Teknik refereras en intervju med nobelpristagaren Arvid Carlsson som är mycket kritisk till regeringens förslag om att centralisera forskningsfinansieringen. Han pekar på att på 90-talet fanns elva statliga forskningsråd att söka pengar från. Efter den förra slakten återstod bara fyra kanaler för forskningsfinansiering; nu skall det bli en.
Riskerna med detta är att forskningen blir opportunistisk, likformig och bara ägnar sig åt gamla sanningar. Man säger att så inte skall bli fallet eftersom det kommer att bli mängder av kommittéer som skall bereda forskningsansökningarna. Fan tro’t sa Rellingen! Ta Formas – ett av de fyra nuvarande - som ett exempel. Detta forskningsråd inriktade sig främst mot de så kallade areella näringarna. Där fanns förutom skogs- och jordbruksforskning som var helt dominerande också byggforskningen som tidigare hade haft ett eget forskningsråd. Skogs- och jordbruksforskning är traditionella forskningsområden som domineras av en traditionell vetenskapssyn, ofta kallad positivistiskt synsätt. Byggforskningen inklusive arbetslivsforskningen som är väl representerad där omfattar delvis en annan kunskapssyn, den så kallade hermeneutiska, eller kvalitativ forskning. Dessa två är enkelt sagt inte särskilt kompatibla, eller snarare, en god positivist kan inte acceptera en kvalitativ forskares rön, medan en renlärig kvalitativ forskare med lätthet ser kvaliteter i den positivistiska forskningen. Ett annat sätt att uttrycka det är att en positivistisk forskare inte anser att en sanning är sann om den inte kan visas vara vetenskapligt sann, medan en kvalitativ forskare menar att uppenbara sanningar är sanna även om vetenskapen inte kan förklara dem. Med denna insikt som bakgrund förstår ni att det inte alltid är så lätt att avgöra vem som skall få finansiering eller inte. Nu är det ju så att de vetenskaplig kommittéer som avgör vilken forskning som är vetenskapligt av hög kvalitet av naturliga skäl består av de forskare som anses vara ledande inom varje område. Varför nöja sig med annat än de bästa? Nu måste jag skam till sägandes medge att vi forskare främst gynnar dem som tycker som vi själva, dvs. dom som har samma vetenskapssyn som vi har. Vi kanaliserar också främst medel till vårt eget forskningsområde och då helst till vår egen forskargrupp.
Nu var det så vist ordnat i Formas att all forskning bereddes av branschorganisationerna, dvs. praktikens folk, för att forskningen skulle vara relevant för svensk industri. Jättebra säger vi alla. Det är en liten hake med detta, förutom att industrin inte alltid premierar framsteg som jag beskrivit tidigare. Den forskning som förordas av industrin är ofta tillämpad och kan snabbt komma till användning. Det är bara det att farbröderna i de vetenskapliga råden inom Formas har en djupt rotad misstro mot industrin, säkert väl befogad, och deras sätt att se på forskning. Vi hade således att göra med ett typiskt moment 22. Om man inte blev förordad av branschen gick man inte vidare till vetenskaplig bedömning och om man kom så långt så var ett beröm från branschen närmast att likna vid en judaskyss inför forskningsnämnden. Bortsett från de områden dom hade stor kännedom om förstås vilket alltid var deras egna områden och där de visste att forskaren i fråga var en renlärig och god kollega.
För att ytterligare förvilla oss forskare satte man upp detaljerade premisser för forskningen inför varje programperiod. En period skulle medel till kvinnliga forskare premieras, en annan gång skulle man satsa på unga forskare med doktorsexamen som mål och ytterligare ett annat år skulle disputerade forskares karriär hjälpas på traven. Något år var det jämställdhet, ett annat år arbetsmiljö och ett tredje var det kretsloppstänkande. Nu är det ju så att forskning är en långsiktig syssla. Det tar fyra år att få fram en doktor, det tar ännu fler år att bygga upp ett kunskapsområde. Detta velande mellan olika satsningsområden, som i praktiken innebar att dom som uppfyllde förra periodens krav lämnades åt sitt öde, innebar att man aldrig han bygga upp något, aldrig kunde satsa långsiktigt på något utan fick ägna sig åt att vela fram och tillbaka i ständig jakt på de få kronor som delades ut. Det är inte så lätt att byta kön på forskare när det skall vara kvinnosatsning eller göra ungdomar äldre och äldre forskare unga över en natt.

Nu kanske den som inte känner till universitetsvärlden säger att universiteten själva får väl ta ansvar för forskarna som de staliga medlen inte räcker till. Det är bara det att universiteten idag har mycket lite pengar och stor del av de medel man har går dessutom till den interna byråkratin, som torde vara den i särklass mest exklusiva inom svenskt företagande och förvaltning. Lyckligtvis finns en hel del forskning finansierad av industrin och till skillnad från den statliga forskningen är den, visserligen riktad mot ett område, men ändå ganska fri vad gäller metoder och resultat.

Eftersom inte de interna pengarna räcker till forskning - inte ens till professorns lön faktiskt - och industrin inte hoppar från den ena till den andra utan har en viss långsiktighet i sin finansiering, återstår förutom att byta huvud och bli expert på något helt nytt som blivit opportunt det året, att bli mer taktisk. Vi forskare blev experter på att skriva ansökningar. Vi lusläste forskningsdirektiven och strök för alla värdeladdade ord som departementet angett som viktiga. Vad helst vi sedan ville forska på gällde det att späcka ansökan med alla dessa värdeord så att det skulle aktivera rätt punkter i hjärnorna på dom som beviljade oss pengar. Om man så forskade på kulturhistoriska aspekter på torrdass i Småland så lyckades man få in både jämställdhetsaspekter, globala miljöaspekter och om man var riktigt skicklig kanske man kunde slänga in lite nanoteknologi också för att få med samtliga de mest sexiga aspekterna inom forskningen just då. Många är dom forskare som försökt att undersöka områden som inte ansetts ha rätt inriktning. Att ifrågasätta den gällande paradigmen, som ju måste vara varje forskares skyldighet, röner ingen framgång ens idag i svensk forskning.
Nu avser man således att ta fullständig kontroll över forskningen genom att inrätta ETT forskningsråd. Snacka om att vi kommer att få koncensus i den vetenskapliga världen, men blir det några innovationer och framsteg?
Jag är så lycklig att jag inte längre behöver skaffa forskningspengar till mig själv och mina medarbetare utan kan skriva en sådan här inlaga utan att riskera något mer än mitt eget pensionerade anseende!!! Har ni för resten märkt att det nästan alltid är personer med titeln Professor Emeritus som bråkar och skriver att det alla anser är sant kanske åtminstone får diskuteras, kanske till och med ifrågasättas. Det beror nog inte bara på att dom är sura, senila och vill ha uppmärksamhet på gamla dagar.