I Sverige skall man bara forska om det man redan är överens om är sant

Även om jag är pensionär måste jag reagera på regeringens förslag till ny organisation av forskningen i Sverige så det får bli ett litet avbrott i serien om Usability.

Alla som varit aktiva forskare vet att forskningen under de senaste decennierna blivit allt mer centralstyrd och politiskt opportunistisk. Ett av skälen till att jag aldrig saknar ett i sig mycket inspirerande arbete som forskare och lärare på högskolan är det faktum att politisk och ekonomisk styrning och intern politik tog i anspråk alltför stor del av den kreativitet som skulle ha kunnat användas till att producera ny kunskap.

Jag vet vad jag talar om. Som ung forskare deltog jag i projektet Framtida Järnverk som byggde på den nästan pensionerade (dom är ofta pensionerade eller nästan pensionerade, dom som vågar komma med idéer mot strömmen) professorn Sven Eketorps nya processer för järnframställning som skulle göra småskalig stålproduktion lönsam. Det har var på det sena sjutiotalet när bruk efter bruk lades ned med allt vad det medförde av ekonomisk och social misär i gamla bruksorter. Projektet var genialt och rönte stort intresse utomlands, men lades ned påskyndat av den svenska stålindustrin som just gjort miljardinvesteringar i gammal teknik i form av Stålverk 80 och andra storskaliga lösningar.

Under åttiotalet var jag en i gruppen som utvecklade ett nytt produktionssystem för Volvo i Uddevalla som inte bara kunde producera bättre kvalitet på ett effektivare sätt, men också erbjöd en värdig, fysiskt tillfredsställande och lärande arbetssituation för bilbyggare. Troligen har aldrig den internationella bilindustrin upplevt ett större hot än Uddevallafabriken var mot allt man ansåg rätt och riktigt och som man praktiserat i den närmaste oförändrat alltsedan Henry Fords dagar.

Otaliga är också de uppfinningar från de tekniska högskolorna som köpts upp av industrin för att gömmas undan eftersom de ”kom för tidigt” dvs. innan den gamla tekniken var avskriven.

Under tidigt åttiotal finansierades arbetsmiljöforskningen via ett eget forskningsråd Arbetsmiljöfonden. Visst var den politiskt styrd genom att arbetsgivarorganisationerna och LO hade 50/50 röstetal med ordföranden från LO som hade utslagsröst. Det var ändå en diskussion om vad som var värt att satsa på och det var inte så enkelt på den tiden att gränsen alltid gick mellan LO och SAF eftersom SAFs egen forskning inom området ofta var mer radikal under sjuttiotalet än den som bedrevs av LO. Dessutom kunde man vända sig till ett antal andra forskningsråd med sina idéer om det inte föll i god jord hos den man först sökte hos.

Den fria arbetsmiljöforskningen blev emellertid för obekväm för statsmakterna då man ofta kom fram till resultat som inte överensstämde med den överenskomna sanningen i samhället. Det mest tydliga fallet var när en hel forskargrupp på KTH lades ned på grund av indragna medel för att forskarna privat engagerat sig för Algotssömmerskornas kamp om att få omvandla den nedläggningshotade norrländska fabriken till ett löntagarägt företag. LO var emot detta på den tiden. Motiveringen från LOs representanter i forskningsrådet var att forskarna inte delade arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Den långsiktiga lösningen för den dåvarande regeringen var att centralisera alla forskningsmedel inom arbetsmiljöområdet till det nybildade Arbetslivsinstitutet. Där kunde man anställa forskare och professorer som säkert delade arbetarrörelsens värderingar och fick på så sätt kontroll över arbetslivsforskningen i landet. Givetvis framställdes detta som en massiv satsning på arbetsmiljöfrågorna, men det blev i det närmaste omöjligt för forskare på universitet och högskolor att få pengar till arbetsmiljöforskning eftersom merparten gick till de mer betrodda forskarna på Arbetslivsinstitutet. Nu var många av dessa forskare mycket kompetenta och kom fram till många utmärkta forskningsresultat. Inte var de så villiga att bli styrda heller, men det är ju inte statsmakternas förtjänst. Det var därför med både gillande och beklagande jag fann att en av den borgerliga regeringens första åtgärder var att lägga ned ALI, delvis av samma skäl som de bildades, dvs. viljan till politisk styrning.

I en artikel i Ny Teknik refereras en intervju med nobelpristagaren Arvid Carlsson som är mycket kritisk till regeringens förslag om att centralisera forskningsfinansieringen. Han pekar på att på 90-talet fanns elva statliga forskningsråd att söka pengar från. Efter den förra slakten återstod bara fyra kanaler för forskningsfinansiering; nu skall det bli en.
Riskerna med detta är att forskningen blir opportunistisk, likformig och bara ägnar sig åt gamla sanningar. Man säger att så inte skall bli fallet eftersom det kommer att bli mängder av kommittéer som skall bereda forskningsansökningarna. Fan tro’t sa Rellingen! Ta Formas – ett av de fyra nuvarande - som ett exempel. Detta forskningsråd inriktade sig främst mot de så kallade areella näringarna. Där fanns förutom skogs- och jordbruksforskning som var helt dominerande också byggforskningen som tidigare hade haft ett eget forskningsråd. Skogs- och jordbruksforskning är traditionella forskningsområden som domineras av en traditionell vetenskapssyn, ofta kallad positivistiskt synsätt. Byggforskningen inklusive arbetslivsforskningen som är väl representerad där omfattar delvis en annan kunskapssyn, den så kallade hermeneutiska, eller kvalitativ forskning. Dessa två är enkelt sagt inte särskilt kompatibla, eller snarare, en god positivist kan inte acceptera en kvalitativ forskares rön, medan en renlärig kvalitativ forskare med lätthet ser kvaliteter i den positivistiska forskningen. Ett annat sätt att uttrycka det är att en positivistisk forskare inte anser att en sanning är sann om den inte kan visas vara vetenskapligt sann, medan en kvalitativ forskare menar att uppenbara sanningar är sanna även om vetenskapen inte kan förklara dem. Med denna insikt som bakgrund förstår ni att det inte alltid är så lätt att avgöra vem som skall få finansiering eller inte. Nu är det ju så att de vetenskaplig kommittéer som avgör vilken forskning som är vetenskapligt av hög kvalitet av naturliga skäl består av de forskare som anses vara ledande inom varje område. Varför nöja sig med annat än de bästa? Nu måste jag skam till sägandes medge att vi forskare främst gynnar dem som tycker som vi själva, dvs. dom som har samma vetenskapssyn som vi har. Vi kanaliserar också främst medel till vårt eget forskningsområde och då helst till vår egen forskargrupp.
Nu var det så vist ordnat i Formas att all forskning bereddes av branschorganisationerna, dvs. praktikens folk, för att forskningen skulle vara relevant för svensk industri. Jättebra säger vi alla. Det är en liten hake med detta, förutom att industrin inte alltid premierar framsteg som jag beskrivit tidigare. Den forskning som förordas av industrin är ofta tillämpad och kan snabbt komma till användning. Det är bara det att farbröderna i de vetenskapliga råden inom Formas har en djupt rotad misstro mot industrin, säkert väl befogad, och deras sätt att se på forskning. Vi hade således att göra med ett typiskt moment 22. Om man inte blev förordad av branschen gick man inte vidare till vetenskaplig bedömning och om man kom så långt så var ett beröm från branschen närmast att likna vid en judaskyss inför forskningsnämnden. Bortsett från de områden dom hade stor kännedom om förstås vilket alltid var deras egna områden och där de visste att forskaren i fråga var en renlärig och god kollega.
För att ytterligare förvilla oss forskare satte man upp detaljerade premisser för forskningen inför varje programperiod. En period skulle medel till kvinnliga forskare premieras, en annan gång skulle man satsa på unga forskare med doktorsexamen som mål och ytterligare ett annat år skulle disputerade forskares karriär hjälpas på traven. Något år var det jämställdhet, ett annat år arbetsmiljö och ett tredje var det kretsloppstänkande. Nu är det ju så att forskning är en långsiktig syssla. Det tar fyra år att få fram en doktor, det tar ännu fler år att bygga upp ett kunskapsområde. Detta velande mellan olika satsningsområden, som i praktiken innebar att dom som uppfyllde förra periodens krav lämnades åt sitt öde, innebar att man aldrig han bygga upp något, aldrig kunde satsa långsiktigt på något utan fick ägna sig åt att vela fram och tillbaka i ständig jakt på de få kronor som delades ut. Det är inte så lätt att byta kön på forskare när det skall vara kvinnosatsning eller göra ungdomar äldre och äldre forskare unga över en natt.

Nu kanske den som inte känner till universitetsvärlden säger att universiteten själva får väl ta ansvar för forskarna som de staliga medlen inte räcker till. Det är bara det att universiteten idag har mycket lite pengar och stor del av de medel man har går dessutom till den interna byråkratin, som torde vara den i särklass mest exklusiva inom svenskt företagande och förvaltning. Lyckligtvis finns en hel del forskning finansierad av industrin och till skillnad från den statliga forskningen är den, visserligen riktad mot ett område, men ändå ganska fri vad gäller metoder och resultat.

Eftersom inte de interna pengarna räcker till forskning - inte ens till professorns lön faktiskt - och industrin inte hoppar från den ena till den andra utan har en viss långsiktighet i sin finansiering, återstår förutom att byta huvud och bli expert på något helt nytt som blivit opportunt det året, att bli mer taktisk. Vi forskare blev experter på att skriva ansökningar. Vi lusläste forskningsdirektiven och strök för alla värdeladdade ord som departementet angett som viktiga. Vad helst vi sedan ville forska på gällde det att späcka ansökan med alla dessa värdeord så att det skulle aktivera rätt punkter i hjärnorna på dom som beviljade oss pengar. Om man så forskade på kulturhistoriska aspekter på torrdass i Småland så lyckades man få in både jämställdhetsaspekter, globala miljöaspekter och om man var riktigt skicklig kanske man kunde slänga in lite nanoteknologi också för att få med samtliga de mest sexiga aspekterna inom forskningen just då. Många är dom forskare som försökt att undersöka områden som inte ansetts ha rätt inriktning. Att ifrågasätta den gällande paradigmen, som ju måste vara varje forskares skyldighet, röner ingen framgång ens idag i svensk forskning.
Nu avser man således att ta fullständig kontroll över forskningen genom att inrätta ETT forskningsråd. Snacka om att vi kommer att få koncensus i den vetenskapliga världen, men blir det några innovationer och framsteg?
Jag är så lycklig att jag inte längre behöver skaffa forskningspengar till mig själv och mina medarbetare utan kan skriva en sådan här inlaga utan att riskera något mer än mitt eget pensionerade anseende!!! Har ni för resten märkt att det nästan alltid är personer med titeln Professor Emeritus som bråkar och skriver att det alla anser är sant kanske åtminstone får diskuteras, kanske till och med ifrågasättas. Det beror nog inte bara på att dom är sura, senila och vill ha uppmärksamhet på gamla dagar.

Usability avsnitt 4: Ett bra program borgar för en bra byggnad

Tron på den strukturerade byggprocessen som medel att skapa bra byggnader växte sig stark på sextiotalet. Som en naturlig följd av detta efterfrågades också ett strukturerat angreppssätt på byggnadernas utformning. Man sökte analyserade byggnaders funktioner, delade upp dem i kategorier, analyserade de erforderliga förutsättningarna för varje kategori av funktioner för att sedan omsätta detta i olika fysiska byggnadslösningar. Sofistikerade metoder för programmering av byggnader utvecklades som ett svar på dessa behov. Programmering var egentligen ett vagt begrepp som jag så här i backspegeln inser att många, åtminstone inledningsvis, hade diffusa uppfattningar om. Man kan säga att programmet var en handling som i förväg skulle definiera alla ingående kvaliteter och komponenter i byggnaden. Detta skulle helst ske så att det fanns stora friheter att utforma byggnaden utifrån arkitektens konstnärliga idéer utan att de funktionella förutsättningarna motverkades. Om man vill använda en metafor kan man säga att det var en förteckning över byggnadens ingredienser på samma sätt som i ett matrecept, men att det krävdes en arkitekts yrkesskicklighet för att tolka detta i form av ett hus precis som det krävs en skicklig kock för att laga en god måltid av de ingående ingredienserna i receptet.

Det kanske är svårt att numera förstå att dåtidens arkitekter hade så svårt att inse att man faktiskt kunde beskriva en byggnads egenskaper och kvaliteter i ord för att sedan ha det som underlag för utformning. Jag fick min första anställning som arkitekt 1973 delvis på grund av att jag hävdade att jag kunde programmering, något som man förstått var en nödvändighet för kontoret. Eftersom det knappast ansågs vara vare sig särskilt statusfyllt eller arkitektmässigt att ”skriva en byggnad” som man sa så fick jag mycket fria händer och kom att ha ansvar för programmerings- och förprojekteringsarbete i ett antal av kontorets största och mest prestigefyllda projekt, medan flera av mina jämnåriga kamrater, som avsåg att ha en mer traditionell arkitektkarriär, fick nöja sig med att skraffera ritningar, rita rent skisser och framställa perspektiv under överinseende av en äldre ingenjör.[1]

Om man tänker i designteoretiska termer så är det ganska förvånande att det i början var så svårt för arkitekter att inse att man kunde göra en språklig representation av en byggnads kvaliteter och egenskaper, medan det var fullständigt naturligt för dem att man gjorde en tvådimensionell representation av byggnaden på papper. Ritningen ansågs som verklighet och dessutom ett slutresultat av arkitektens möda. Konsten att bygga för att inte tala om att använda byggnaden var av mindre intresse, vilket kanske delvis förklarar varför uppföljning av hur det blev och hur det fungerade inte alltid stått högt upp på arkitekternas lista över nödvändiga aktiviteter.[2]

Vi trodde vid den tiden att programmet var garanten för en god byggnad. Vi menade att det fanns ett direkt kausalt samband mellan ett väl skrivet program och hur byggnaden sedan kom att fungera för sina brukare. Det fanns emellertid lite olika sätt att se på programarbetets roll. Den dominerande amerikanske designteoretikern William Peña[3] som kom att ha ett starkt inflytande på arkitektpraktiken främst i USA men också i Europa hävdade att programarbetet inte var en del av designprocessen. Han menade att man först skrev ett program, vilket förankrades hos beställaren på det sätt som ansågs nödvändigt. Sedan lämnades programmet över till en arkitekt som ritade ett hus med programmet som grund. Det var direkt fel att arkitekter skrev programmet för byggnaden och naturligtvis en omöjlig tanke att programförfattaren skulle öva inflytande över byggnadens konstnärliga gestaltning. I vissa länder, exempelvis Frankrike, fanns regelverk som förbjöd denna sammanblandning mellan rollerna eftersom det skulle kunna förvrida konkurrensen om projekteringsuppdragen om vissa arkitekter kunde påverka, eller hade djupare kunskap om, programmets innehåll.

I Sverige kom vi emellertid att utveckla en annan praxis där inte sällan samma kontor fick ansvar för både program och detaljprojektering. Vi menade att programarbetet var en del av designprocessen och att det ständigt skedde en dialog mellan program och gestaltning.[4] Skissandet användes för att utreda vissa företeelser som sedan kunde läggas fast i programmet medan programmet satte gränser och nivåer för det arkitekterna gestaltade. Ofta var emellertid rollerna uppdelade på så sätt att en arkitekt hade ansvar för programmet och en annan för byggnadens gestaltning. Resultatet av detta gemensamma arbete var ofta ett detaljerat program åtföljt av en relativt detaljerad gestaltning av byggnaden som emellertid inte var den slutgiltiga lösningen utan endast en illustration till vad programmet avsåg.

Den åtskillnad som man gjorde mellan programmering och gestaltning ställde vissa krav på framför allt programförfattaren. Det ansågs fel att programmet styrde byggnadens konstnärliga utformning. Man talade om en strikt åtskillnad mellan funktion och lösning. Funktionen låg på programförfattarens ansvar, men hur det skulle lösas i form av en byggnad genom val av teknik och material var den gestaltande arkitektens uppgift. Så här i efterhand måste jag erkänna att det var en ganska nyttig övning att göra denna strikta åtskillnad, men ibland kunde det ta sig rent fundamentalistiska former och bli smått absurt. I programmet angavs alla mätbara företeelser, samt all utrustning som skulle finnas inklusive installationer och media för att tillfredsställa en viss verksamhet. Vidare angavs alla samband som krävdes mellan verksamheter, samt kapaciteter av olika slag. Det ansågs inte helt korrekt att ange ett rums mått utan det skulle endast anges vad verksamheten krävde för utrymme. Man fick inte ange att ett rum exempelvis skulle vara helkaklat utan fick då skriva ”spolbart i sin helhet”, eftersom det kunde hända att arkitekten valde rostfri helsvetsad plåt av estetiska skäl och då skulle den friheten finnas så länge det uppfyllde kravet på spolbarhet.

Funktion[5] var tidens honnörsord och på en väl definierad funktion följde automatiskt en hög användbarhet (usability). Förklaringen till detta var att usability ansågs vara huvudsakligen en följd av en byggnads fysiska gestaltning, och den kunde man ju kontrollera om man definierat verksamhetens behov i form av funktioner hos byggnaden i programmet. Idag när vi vet att användbarhet också beror på hur tillfredsställd man är med en produkt inser vi att det funktionella inte alltid är användbart och att en produkt inte heller behöver vara funktionell för att vara både tillfredsställande och användbar. Vi behöver bara tänka på olika former av mode för att inse detta.

Nu vore det nog lite förmätet att påstå att vi inte visste bättre på den tiden. Det kanske var så att det kausala sambandet mellan funktion och användbarhet var starkare på 70-talet än det är i dagens snabbt föränderliga upplevelsesamhälle. Jag kastar bara ut tanken nu, men återkommer i ett senare avsnitt med reflektioner kring hur man med hjälp av Maslow’s behovstrappa[6] skulle kunna fundera över olika tiders syn på vad som är användbart och ändamålsenligt.

Nu måste det sägas att synen på programmering och projektering inte var enhetlig vid den här tiden. Eftersom det var ett område i stark utveckling uppstod många olika varianter och tolkningar både av hur det genomfördes, vad det innehöll och vilken nyttan var. För mig var programarbetet från början ett medel att tillsammans med slutanvändarna komma fram till lösningar som skulle fungera väl för deras verksamhet. I de projekt jag genomförde var således kreativt arbete där arkitekter och företagets anställda skissade och byggde modeller tillsammans viktigt. Jag menade att det inte var möjligt att bara ange en kvantitet eller kvalitet i programmet. Det krävdes också att man fick prova sig fram och på så sätt förstå vad det tänkta programkravet innebar i verkligheten. Programhandlingen med åtföljande illustration var då resultatet av detta samarbete men också ett kontrakt mellan arkitekten och slutanvändaren som angav hur byggnaden skulle vara beskaffad.

Programarbete var ett viktigt led i strävan att skapa bra byggnader som var användbara, men inte den enda nyheten under den här tiden. En annan fråga som arkitekterna under 70-talet nödgades intressera sig för var hur man skulle samverka med de anställda som skulle bruka byggnaden man ritade. Nästa avsnitt kommer jag att ägna åt hur metoder för brukarsamverkan utvecklades och då speciellt beröra mina egna erfarenheter.

[1] Jag beskriver mina erfarenheter av flera av dess projekt i boken ”Architecture, Technology and Human Factors : Design in a Socio-Technical Context.” Kap. 2. sid. 126-150.
[2] Se vidare Granath 2001: Architecture - Participation of users in design activities.pdf
[3] Peña, William, 1977. Problem Seeking : An Architectural Primer. Boston: Cahners Books.
[4] Detta behandlas mer i detalj i ”Architecture, Technology and Human Factors : Design in a Socio-Technical Context.” Kap. 3.1. sid. 93-99.
[5] För den som vill läsa mer har Keith Alexander och jag skrivit en artikel ”A Theoretical reflection on the Practice of Designing for Usability” där begreppet funktionalitet behandlas.
[6] Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki

Usability avsnitt 3 : Kampen om arbetsmiljön

LO’s insikt om arbetsmiljöns brister gav upphov till en intensiv aktivitet inom den svenska arbetarrörelsen, vilket på mitten av 70-talet konkret resulterade i en ny arbetsmiljölag 1978 - AML - och en lag om medbestämmande i arbetslivet 1976 - MBL. De nya lagarna gav en mycket bred definition av begreppet arbetsmiljö som omfattade såväl fysiska som psykosociala frågor. De anställdas möjlighet till inflytande över frågor som påverkade arbetsmiljön lagstadgades.

På arbetsplatserna skedde en massiv utbildning av fackföreningsrepresentanter som skulle axla det nya ansvaret att företräda alla anställda i frågor som hade att göra med arbetsmiljöns utformning. Byggbranschen och främst arkitekter blev starkt påverkade av detta i sitt arbete eftersom de nu inte bara hade en beställare och en byggnadsentreprenör att föra diskussioner med utan nu också ett antal representanter för de fackföreningar som företrädde de anställda.

På Tekniska högskolan i Stockholm startade ett antal unga arkitekturforskare Arbetsmiljögruppen. De skulle inrikta sig mot vad de kallade ”enpartsforskning” där man nu skulle ställa forskningen i arbetarnas tjänst i motsats till vad man menade var tidigare praxis då forskningen helt skett på arbetsgivarnas villkor.

Många praktiserande arkitektkontor utvecklade nya tekniker för att samverka med de anställda i designarbetet. Jag var själv anställd på ett större kontor som ritade anläggningar för Volvo och andra stora industrier i Västsverige. Tron var stark på att en kombination av avancerat programarbete och bidrag från brukarna ”på golvet” skulle ge bra anläggningar som alla skulle bli tillfredsställda med. Den äldre kadern av arkitekter och ingenjörer hade svårt att förstå hur skrivna dokument och bidrag från amatörer skulle kunna tillföra den arkitektoniska gestaltningen något värdefullt. Som ung arkitekt med tro på dessa nya idéer fick jag därför näst intill fria händer att utveckla programmerings- och designmetoder för kontorets räkning som jag sedan tillsammans med mina kollegor kunde applicera i ett antal stora industriprojekt.

Den förhärskande meningen var att anställda var en resurs som visste hur arbetet gick till på golvet och att de därför bättre än både chefer och arkitekter kunde avgöra vad som var ändamålsenligt. Det låg i allas intresse att tillvarata denna kunskap för att få en så bra byggnad som möjligt för de investerade pengarna. Det fanns också en gryende medvetenhet, som stöddes i forskningen, om att medbestämmande i sig var en kvalitet som gjorde de anställda med benägna att arbeta lojalt för företaget och gjorde dem mer positivt inställda till de lösningar man kom fram till.

Även detta var emellertid kontroversiellt eftersom forskning också visade att medbestämmande var något som gav mersmak, vilket innebar att de anställda som deltagit i sådana aktiviteter gärna ansåg att man, även fortsättningsvis, skulle bli lyssnande till även i andra frågor. Detta kunde upplevas som hotande både av företagsledningen och fackförbunden som gärna såg medbestämmandet som en aktivitet mellan ”parterna” i formaliserade samråd. Den andra kritiken kom från mer radikala grupper bland främst forskare som menade att medbestämmandet i den form som stadgades i lagen bara var till för att manipulera de anställda att bli mer lojala mot företaget.

Sammanfattningsvis kan man säga att tolkningen av usability fortfarande hade en stark fokusering mot efficiency, dvs. man samverkade med de anställda mycket därför att det var ett effektivt sätt att få information till designprocessen och för att byggnaden skulle fungera på ett effektivare sätt. Vad som var relativt nytt var att man blivit medveten om att arbetsplatsbyggnader hade ett syfte utöver att vara ett klimat och inbrottsskydd med tillräckliga dimensioner. Man började tänka i termer av effectiveness i form av bättre utformad arbetsmiljö, men också mer ändamålsenliga arbetslokaler som bättre skulle stödja verksamheten. Det var ju precis det som man menade att de anställda hade en unik kunskap om. Man hade också en gryende insikt om att själva deltagandet kunde skapa tillfredsställelse i sig med arbetsmiljön. Komponenten satisfaction hade gjort sitt inträde i tänkandet, både genom att man ansåg att man blev mer tillfredsställd om lokalerna var ändamålsenliga i sin utformning så man kunde göra jobbet bra, och att man blev mer tillfredsställd med det man deltagit i utformningen av. Fortfarande var emellertid allt fokus inriktat mot byggnadens fysiska utformning.
Aktörerna i utformningen av arbetsplatser var på mitten och slutet av 70-talet de anställdas representanter från den aktuella fackföreningen och som motpart fanns ofta en arkitekt. Den verksamhet som beställt byggnaden hade oftast en arkitekt som sin representant och denne förhandlade direkt med de anställdas representant. I vissa sammanhang hade s.k. löntagarkonsulter anlitats som de anställdas experter, men detta förekom sällan i byggprojekt. Det bör sägas att normalfallet vid den här tiden var att beställaren av byggnaden också var det företag som sedan skulle använda byggnaden. Det intressanta är att byggnadsentreprenörerna närmast totalt förlorat sin inflytelserika roll. Kanske beroende på att man nu började se vad byggbranschens effektivitetssträvan och begränsade uppfattning av nytta gjort för både vår boendemiljö och vår arbetsmiljö. Sättet att bedriva dialog på var formell och kan närmast beskrivas som en förhandling mellan två parter, där de anställda sökte få en högre standard medan arkitekten sökte hitta en, som man menade, mer ändamålsenlig och korrekt nivå på miljöns kvaliteter. Tyngdpunkten i designprocessen låg fortfarande på byggnadens utformning men målet var nu att den skulle ha kvaliteter utöver de mest grundläggande. Definitionen av en bra byggnad hade nu utökats med kraven på god arbetsmiljö. I de mest formella processerna agerade aktörerna utifrån maktperspektiv där man använde den tillgängliga lagstiftningen för att lösa skiljaktigheter.[1] Strävan från mer framsynta konsulter och forskare var att ta fram designmetoder och beslutsprocesser där man mer kunde arbeta i team där synen på vad som var bra var gemensam. I detta sammanhang introducerades mängder av pedagogiska hjälpmedel, handböcker, metoder för simulering och illustration mm. Det viktigaste dokumentet var emellertid programmet. Det var programmet som var det egentliga resultatet av samrådet. Hade man enats om programmet så hade man enats om huset ansåg man. Samtidigt som programmet skulle vara så stringent att det fastlade alla ingående komponenter och kvaliteter, fick det inte styra den följande gestaltningen av byggnaden. Senare erfarenheter skulle ju visa att detta var en något rationalistisk, för att inte säga idealistisk syn. Vid den tidpunkten med relativt låg förändringstakt i företagen och samhället var bristerna i detta synsätt emellertid inte så uppenbara.

Nästa avsnitt kommer jag att ägna åt synen på programarbete på 70-talet och därmed skillnaden mellan användbarhet (usability) och funktionalitet.


[1] Jan Åke Granath, Göran Lindahl, Saddek Rehal, 1996. From Empowerment to EnablementPaper published in Logistik & Arbeit, June 1996

Usability avsnitt 2: Målet har alltid varit att utforma bra lokaler och byggnader

Strävan att göra något som blir bra[i] har genomsyrat forskning och praktik kring arbetsplatsutformning allt sedan 60-talet och förmodligen även tidigare. Det som är knepigt är att man inte alltid har haft samma uppfattning om vad som är bra, för vem och nästan aldrig varit eniga om huruvida resultatet blev bra eller inte. Det som är riktigt problematiskt är att det, trots alla goda ambitioner, all forskning, alla handböcker och regelverk och alla mer eller mindre rationella metoder som stått till förfogande, ofta inte blivit så bra som man skulle ha önskat. Det kan tyckas kategoriskt att säga så, men ser man det från företagets, beställarens, verksamhetens, medarbetarnas, brukarnas, kärnverksamhetens – eller vilken beteckning som varit mode just då – utgångspunkt så finns det mängder av forskning och erfarenhet som visar att även de mest upphöjda och prisbelönta byggnader inte varit så bra som man borde kunna begära.

Eftersom skälet till att jag skriver den här tillbakablicken främst är att sätta in dagens forskning kring Usability i ett historiskt perspektiv tänker jag använda definitionen av usability som en röd tråd genom hela framställningen. Den officiella definitionen av Usability lyder som följer:

The extent to which a product can be used by specified users to achieve
specified goals with effectiveness, efficiency and satisfaction in a specified context of use [ISO 9241-11].

Vi har ett lite problem i svenskan eftersom vi gärna använder samma ord för både effectiveness och efficiency. Effectiveness har att göra med vilken effekt något har, d.v.s. huruvida någonting verkligen resulterar i det man har avsett med handlingen. Man kanske kan översätta det med ändamålsenlighet. Efficiency å andra sidan handlar om det man hos maskiner kallar verkningsgrad, dvs. att få ut så mycket som möjligt av så liten uppoffring som möjligt. Om man skall visa på skillnaden mellan de två begreppen på ett lite enklare sätt kan man säga att effectiveness handlar om att göra rätt saker, medan efficiency mer handlar om att göra saker rätt, även de som inte är helt rätt saker. Satisfaction kan närmast översättas med tillfredsställelse.

En annan indelning som kommer att följa med genom delar av artiklarna är hämtad från en artikel jag och några kollegor skrev för ett antal år sedan för den tyska tidskriften Logistik und Arbeit. Artikelns namn är From Empowerment to Enablement och behandlar hur designprocessen, och då främst relationen mellan aktörerna, förändrats från 60-talet och framåt. Där behandlas hur designprocessen förändrats med avseende på ett antal komponenter nämligen; 1) aktörerna, 2) sättet att föra dialog, 3) tyngdpunkt i designprocessen, 4) målet med designarbetet, 5) aktörernas roller, 6) sammanhanget och slutligen 7) vilka designmetoder man använde.

Låt oss återvända till ett sent sextiotal. Millionprogrammet för bostäder började ebba ut och följderna av ett årtionde av snabbt, billigt och framför allt mycket byggande började märkas. Arbetsplatsbyggnader, speciellt inom industrin, kännetecknades av honnörsorden, generalitet och flexibilitet, vilket i verkligheten genererade byggnader som var i det närmaste oanvändbara om man ställde några som helst krav på arbetsmiljö, eller på något sätt förändrade produktionsprinciperna.[ii] Samma filosofi där man förespråkade stora spännvidder och s.k. generella tekniska lösningar fick inträde inom kontorsbyggandet när vi importerade de tyska ”Bürålandschaft” till Sverige där Volvos nya huvudkontor i Torslanda blev ett av de mest kända tillskotten. Det goda med landskapskontoren är att vi troligen aldrig hade kommit så långt inom forskning och utveckling av kontorsmiljö i Sverige om inte dessa nya kontor hade uppvisat så grava brister; brister som aldrig hade blivit observerade eller fått så allvarliga konsekvenser i de tidigare ganska lättkontrollerade kontorsmiljöer som de enskilda kontorsrummen innebar. Det lysande undantaget från detta förenklat rationella tänkande, både i Sverige och internationellt, var Volvos sammansättningsfabrik i Kalmar[iii] där Per Gyllenhammar hävdade idéer om att även industriarbete borde ha arbetsmiljökvaliteter och att en industribyggnad skulle spegla det sätt man producerade på; detta i skarp kontrast till de gängse ”skokartonger som man rullade plåt omkring”, som min förste arkitektchef Alf Valentin kallade dem vid ett tillfälle.
Ungefär samtidigt presenterade sociologiprofessorn Bertil Gardell en rapport för LO där han visade på hur oerhört dålig den fysiska och psykosociala arbetsmiljön var på svenska arbetsplatser och framför allt vilka konsekvenser detta fick på människor. Även LO fick en del av kritiken för att man huvudsakligen satsat på löneförmåner och i stort sett negligerat såväl fysiska som psykosociala frågor i avtalsarbetet med arbetsgivarna.
Detta var avstampen till ett årtionde av arbetsmiljöarbete som var den fråga som kom att prägla stor del av 70-talet.
Rationalitet var modeordet framför andra på sent sextio- och tidigt sjuttiotal. Allt onödigt skulle rationaliseras bort eller inte komma ifråga. Som onödigt räknades, allt som inte hade en direkt roll i produktionen i ett företag och kunde ge en rimlig förräntning på kort sikt, som växter, färger, konst, estetik, fönster och andra kvaliteter som vi människor kanske skulle ha uppskattat. Effektivitet var synonymt med rationalitet och det kanske är från den här tiden som vårt språks torftighet och oförmåga att skilja mellan efficiency och effectiveness kommer. Det rationella var inte bara medlet utan också målet med produktionen. Man hade mycket svårt att inse att något som utfördes på ett rationellt sätt dvs. utfördes så effektivt som möjligt inte också skulle resultera i de avsedda målen. Efficiency och effectiveness blev synonymer i den svenska tankevärlden under den här tiden.

Inom byggbranschen yttrade detta sig i att tidsstudier infördes på byggarbetsplatsen och programmering blev lösningen på hur man i designarbetet skulle kunna försäkra sig om att man verkligen fick en byggnad som blev ändamålsenlig. Man rationaliserade designprocessen till ett antal diskreta skeden – Analys, Syntes och Utförande, som följde på varandra och resulterade i en färdig byggnad, varefter brukandet vidtog. Att få arkitekter och byggare, ens när dessa tankar var som populärast, arbetade på detta lineära sätt var uppenbart för de flesta, men problemet var att många försökte anpassa sig till detta artificiella arbetssätt eftersom det ansågs vara det mest ”rationella” vid den tiden.[iv]

Sammanfattningsvis kan man säga att strävan att utforma bra byggnader under 60-talet och tidiga 70-talet fokuserades nästan uteslutande kring det man betecknar som efficiency, och då främst i byggprocessen. Effectiveness mättes främst i termer av resultat för byggsektorn med övertygelsen att rationella metoder automatiskt borgade för bra byggnader. Innebörden av begreppet satisfaction var tämligen diffust vid den här tiden och om man tvingades definiera begreppet så sågs arbetsbyggnaders nytta främst som skydd mot väder och vind samt intrång och att de skulle ha tillräcklig yta och spännvidd.
I designarbetet skulle bra byggnader uppnås genom goda programmeringsmetoder, strukturerade lokalprogram och en designprocess klart uppdelad i skeden. I produktionsledet var tidsstudier, standardisering, enkelhet och rationella byggmetoder de främsta medlen att uppnå det avsedda resultatet.
Byggprocessens huvudsakliga aktörer var beställare och byggare, dialogen var formell och styrd av procedurer, tyngdpunkten i designprocessen var att rita byggnader som var enkla och billiga att bygga och det huvudsakliga målet var kostnadseffektivitet. Aktörernas roller kan betecknas som professionell med en klar hierarki där byggarnas effektivitetsargument hade högst status. Det sammanhang detta skedde i var ett arv från 60-talets miljonprogram där man nu kunde använda sina erfarenheter av effektivt byggande inte bara på bostäder utan också inom arbetslivet. Problemen med kvaliteten i miljonprogrammet hade inte ännu blivit besvärande tydliga och insikten om den dåliga fysiska och psykosociala arbetsmiljöns konsekvenser hade inte nått byggbranschen ännu. Metodmässigt försökte man forma designarbetet utifrån rationalistiska och ibland produktionsidealistiska idéer om hur det borde vara snarare än hur kreativt arbete faktiskt går till.

Nästa avsnitt kommer att behandla hur nya tankar kring kvalitet i arbetslivet och de anställdas arbetsförhållande gör intrång och påverkar byggprocessen och synen på vad som är bra byggnader och hur man åstadkommer dessa.


[i] Bra är ett vagt ord i sammanhanget, men medvetet valt. Artiklarna kommer att behandla det som på engelska betecknas med begreppet Usability – som enkelt översätts med det svenska ordet användbarhet - och på ett mer klart sätt definierar vad som avses med bra.[ii] Granath, Jan Åke, 1986. Produktionsteknik och rumslig gestaltning. Chalmers tekniska högskola, IACTH 1986:6. Sid. 43.[iii] Granath, Jan Åke, 1998. From Torslanda to Uddevalla via Kalmar : A journey in production practice in Volvo. Speach delivered at Seminário Internacional Reestruturação Produtiva, Flexibilidade do Trabalho e Novas Competências Profissionais COPPE/UFRJ, Rio de Janeiro, Brasil 24-25 agosto de 1998.[iv] Se Granath, Jan Åke, 1991. Architecture, Technology and Human Factors: Design in a socio-technical context. Chalmers tekniska högskola. Kap.1.3. sid. 93.

Usability avsnitt 1: Tillbaka bakom skrivbordet

Det var ganska länge sedan jag skrev något nu – åtminstone här. Ärligt talat var jag frestad att lägga ned den här bloggen för det var ingen som besökte den, samtidigt som jag har några andra som är väldigt välbesökta. Man måste ju prioritera. En annan anledning är att jag sedan jag skrev senaste inlägget flyttat till Frankrike, renoverat färdigt vårt gamla hus här nere – nästan – och haft mängder av andra spännande aktiviteter på gång. Vad gör man en vinter när det nästan alltid är solsken och mellan 15 och 20 grader varmt – inte skriver man bloggar i all fall. Nu har jag upptäckt att det faktiskt börjar bli en del som läser även den här sidan så jag får väl skärpa mig lite.

Ett annat skäl till att jag tänkte ta upp skrivandet är att jag var på ett seminarium i Paris i helgen och träffade gamla och nya forskarkollegor från olika delar av världen. Vi diskuterade begreppet ”usability” – användbarhet. En av de yngre forskarna frågade då om jag inte kunde skriva ned hur tankarna och det praktiska arbetet kring att utforma användbara arbetslokaler förändrats under de år jag arbetat med frågorna. Hon var lite frustrerad att en hel generation av oss som började intressera oss för sådana här frågor på 70-talet håller på att pensionera sig. Hon befarade att den unga generationen i brist på historia skulle börja om från början igen. Eftersom en sådan text kommer att skrivas på engelska tänkte jag att jag ju kan använda min blogg som träningsbana och skiva ned mina tankar på svenska först så får jag se hur det blir. Vad jag kan göra utan att återgå ”i tjänst” som forskare igen är att skriva ned som jag minns utvecklingen. Någon generell sanning grundad på inläsning av historisk källmaterial blir det inte, men det som hänt i min omgivning har ju hänt även om annat hänt samtidigt på andra ställen.

Således – håll utkik de närmaste månaderna efter mina minnen. Nästa blogg kommer att ta oss tillbaka till tidigt 70-tal.

Om ni vill läsa om Frankrike klicka här http://www.france-midi.blogspot.com/